28/05/2026
HISTORISK FÄRGSÄTTNING 1850–1880-TAL. Med schweizerstilens intåg förändrades den svenska byggnadstraditionen. Idealet blev att trähusen skulle se ut som trävillor, inte längre som stenhus. Arkitekturen hämtade sina förebilder från Mellaneuropas alptrakter och byggde på träets former och färger. Dämpade bruna, grå, gula och beiga nyanser blev därför vanliga.
Fernissning, lasering och tjäroljning, som till exempel Roslagsmahogny, blev nya fasadbehandlingar. Träet skulle helst synas igenom, och kvistar och ådringar uppskattades som en del av fasadens livfullhet. Fönstren målades ofta mörka, i engelskt rött, järnoxidbrunt eller grönjord. Huvudentréns dörr målades gärna för att efterlikna träslag, där ek var vanligast men även andra träslag förekom.
De konstruktiva dragen i byggnaden betonades genom färgsättningen. Bärande delar, som knutar och verandastolpar, fick en färg, medan icke bärande ytor, som fasader och lövsågerier, fick en annan. Kulörerna kunde vara många på samma byggnad, men höll sig oftast inom en murrig färgskala av grått, grönt, brunt och gult. De skivtäckta plåttaken målades ofta svarta, röda eller gröna, och förutom plåttak var tak av tunnspån fortfarande vanliga vid denna tid.
På landsbygden tog man däremot inte till sig de nya färgerna i samma omfattning utan hade vid 1800-talets mitt börjat anamma den röda slamfärgen. Om man byggde till sitt hus, till exempel med en veranda i schweizerstil, målades denna ofta i moderiktiga ”träfärger”, men resten av fasaden behölls rödfärgad.
Färgsättning på bilden:
- Väggar: Linoljefärg 30 % Grönjord.
- Dörrblad och snickerier: Linoljefärg Järnoxidgul + 10 Obränd Umbra.
- Staket: Linoljefärg Järnoxidgul.
- Spröjs: Linoljefärg Grön Umbra Natur.
Läs mer om historisk färgsättning och vår linoljefärg på gysinge.com.